.

usch, jag tror inte kärleken är till för mig. Seriöst menat, den måste ha lyckats hoppa över mig på alla håll och kanter. Jag bad mitt sällskap att komma hit direkt, och inte hämta massa saker och allt, endast för att jag inte skulle börja tänka förmycket. För det gör jag endast i min ensamhet. Men nu blev de ju som det blev, och ... kommer inte förens om en halvtimme eller något. Så otroligt onödigt.
Saken är den, att jag insätt att jag inte vill ha de såhär. Innan var jag nöjd med min situation, men nu har jag insätt att de finns så mycket bättre situationer att vara i. Som att fira snart 11 månader med någon som fortfarande gör dina ben svaga varje gång din blick möter hans kanske? Men hur jag än försöker ta mig ditåt, iallafall åt den riktningen, verkar det finnas något otroligt djupt hål någonstans på vägen som jag lyckas ramla ner i. Så kravlar jag mig nätt och jämt upp, med halva känslopaketet kvar i grunden, och klampar på. När det äntligen känns bra igen, kommer det alltid något hinder ivägen, eller något förbannat jäkla hål igen. oj vad jag får svälja mina tankar. samma visa, runt runt. Vad är felet? för jag förstår det verkligen inte. För jag kan aldrig få pusselbitarna att falla på plats, hur mycket jag än skulle vilja. Jo jag må ha nuddat målets kanter några gånger, men vet ni? hålen finns tydligen vid mållinjen också. ialla fall för min del. 

Jag vet inte vad jag skriver dehär för just nu. Att jag antagligen blåser upp saker och ting och tycker grymt synd om mig själv, må hända. Att det dessutom är fredagkväll, jag ensam vaken i mitt hus, med inget sällskap än så länge.. jo så kan det också vara. Men jag är trött på dethär. oja, det kan jag inte komma undan. Känns som jag inte kan hålla fast folket omkring mig. Kan det vara så illa?

And the wave came and took it