.

Skulle ha träffat en person idag, men det blev inte så. Anledningen är den som oroar mig. Den är som något gnagande i magen som bara växer. Hur skulle ni reagera när ni visste att en person som du bryr dig om inte orkar ta sig ur sängen om dagarna? Bara ser mörker, och hittar inte till ljuset i tunneln? Jag får panik, jag lovar. Jag vill bara att människan ska leva livet och ha sitt leende på läpparna, som förut. Jag skiter i vad som händer med mig, bara den andra mår bra. Oja, innan detta är slut, kommer jag säkert har blivit nedryckt i skiten för en stund, men vad gör det, om jag ändå kunde lyckas. Jag kan ge min lycka till den, all min lycka. Ingen fara, jag hittar ny. Men det verkar inte denna göra.

Varit med om att människor har gått in i det mörka, så att kalla det, 2 gånger i mitt liv. Det är så otroligt obehaglig känsla, när du vet att du ingenting kan göra. Bara ser hur människan i sig går in i den där depritionen, och du sitter där och virar tummarna och nynnar lite. För jag vet inte hur jag ska kunna lyckas egentligen. Jag vet nog långt där inne, att nej det kommer jag nog inte göra heller. Men jag måste kämpa för det, jag måste försöka mitt allra bästa. Inte behöver jag bara vara stark för mig själv, utan för någon annan också.  Det är isånna här lägen man behöver någon som bryr sig till 100 %, eller hur?  

Tankarna angående vad som egentligen kommer hända om det inte blir bättre för den. Jag vet svaret, det så otroligt hemska svaret. Det svaret som gör att jag knappt kunnat sova de senaste dygnen...